Tidens mortel hamrar sönder visionen,
som sedan min barndoms bördor
malt min visdom till den slutna kretsen.
Med sårig själ har jag sedan vandrat långt,
utan medel att förbli den jag var ämnad att vara.
Jag kommer aldrig att leva ut intentionen.
Vägen slutade abrupt i korsets lutning,
där min familjs arv hängde snett
under regntunga moln.
Min fars blod och min mors dygd,
dröp salt över mina syskons mörker.
Sen dess har värken varit min egen yngling.
Det finns inga versrader att dela
mina plågors jämna stygn,
ty min gunstling har sedan min födelse aldrig flugit.
Sliten och med det tunga sinnet intakt
tar min skjöld bort vikten från minnets kadaver.
Dagen är sen länge svunnen,då mina ringar kändes hela.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar