LINJÄRA VÄSEN

Klippan sprang rakt ut i det tomma intet.
Neranför
dök världen ut i den öppna oceanen,
där generationer fallit offer för dets vredefulla begär
över den lilla mannen och hans verk.

Sjöskummet klättrar med långa kliv
upp över bergets knaust och tecknar
sina stormiga initialer över grusvägen,
som slingrar sig runt den ingärdade delen av landet,
uppslukad av saltets fräna blekhet,till åskådning för den lilla människan.

Galna vindar i en tät natt och hennes vilda fantasier,
hela tiden med lockrop och löften
om ett paradis bakom ovetenhetens rand.
Brösten hägrar i den kalla skymfen
från syndens näste och våta,sliskiga drömmar vädrar vänskap i en knuten hand...

Långt efter sötman stiger värmen
in genom springan från en mäktig syn;
fallfruktens sega gärning.
Utmattat lämnas han kvar för att motta sin död
som sin vän,mellan piskande silverblänkande regn.

Ömma viskningar smeker hans kropp
och lämnar kvar den fråga
han kom för att ge;
lusten han sökte fick sitt sköte att svämma
över gränslandet till förståndets gråa läger.

Simmande mot dom linjära väsnen
som fruktar sin existence,
ser han sig öppnas i en bortglömd blommas krans;
kärleken ser ingen nåd genom blidgad glans...