TIDENS YNGLING

Den bistra skymningen
letar sig in i den stadgade dagern,
och spränger in sin kil mellan värmande moln
och dunklet bakom den vilande horisontens streck.

Kalla vindar tar sina armeer
under armen och häver sina värjor mot den döende solen,
som vacklar för stundande slag och sprider rosa gråt
till priset till en förlorad vän; sitt sista ljus ebbar ut under upseende från Aftonstjärnans eld.

Poetens hjärta
sjunker under den svala ytan där strömmarna återigen tar tag i hans hand,
och börjar resan
mellan sina själv.

Längre ner,
den här gången,
tar dom tu sig
och ser sig aldrig om igen.

Det absoluta och svåraste farväl
lämnade sitt ljus i mörkret,
inte ens den vagaste förnimmelse
sitter kvar som tecken på att någonting varit.

Med lyktan kring sin hals
med det vackraste emblem ingraverat,
ett minne från hans fars heder,
når dom sedan bottnen mellan sjögräsets valsande rörelser.

Här nere lämnades ljuset
för urminnets tider sedan;
skymningarnas moder över allt dött sken,
bara månens osinande krafter skaper svängrum för dom rörliga momentens nycklar.

Kölden är en överglänsande skapare
av sin egen natur,
och sen upplösas vågorna för människan;
en föräldralös,tidens yngling...