LANDET SÖRGER

Den stora freden kom
och betvang mina vapen till ett halt.
Med blod som ej hunnit slutat rinna
från sina spillde liv
utan fortfarande dröp av dom tysta skriken,
vacklade jag slutkörd mot hyddans lockelse.
Väl där fann jag pallen och föll i djupaste sömnen, jag kan minnas.

Försjunken i mina rädslor
såg mina ögon byarna brinna
och folket slaktas för deras tros skuld,
under stridsrop boskapen jagas
utför klippornas kant och dödstörta ner i den virvlande oceanen.

Delaktighet skänkte jag mitt land
genom svärdets egg rispande det oskyldiga köttets ungdom,
då jag slogs mot min egen skräck,
ty aldrig vill jag ens veta av mera,
denna fasa jag gett min plikt.

Nu,när solen mörknar
och låter landet återigen bli kall,
breder sig stanken ut som ett täcke
knutet i ruttna och förmultade knuter,
likt en trålen som sveper djupet.

Jag tar mig speciellt till minnes,
spädbarnets otrösteliga gråt
då revs bort ur sin moders armar
då hon föll offer för våra vassa knivar.
Det sinande ekot från dets hjärtskärande skri,fråntagen sin mors trygga famn,
då det försvann likt kreaturen före honom,ner mot det svartaste av hav.

Mina oförtjänta och syrehaltiga tårar
försätter strax denna boning i lågors sken
utan att min vilja låter mig ta mig därifrån.
Röken regerar hejdlöst i min omgivning
och fyller mina lungor med bister vätska
som jag tillåter till fullo att besegra mitt liv.

Soldaten och hans illa använda besinning
är på väg
mot sin epoks avslut
och med hänsyn till sitt val av sida
öppnar han sig för sin djävuls avgrund.
Ögonen rullar en sista gång
innan den sista skymningen leder honom ur sitt ljus
och in i hans dolda mörker.....