ÅNKORNAS TRÖST

Grundorna viker ut sin makt och gör vattnen tunna.
Alltet omkring
syns som i ett disigt förhållande
till den mor som för alla tider varit saknad.
Facklornas flackande sken svävar i en trollens dans,
bakom mareldens virriga skuggor.
Landet har blivit kargt,
under dom senaste slagen
som utkämpats
vid hans sida.
Hästhovarnas dån
har nu lagt sig,
och endast gyttjans murkna leenden
har lämnat kvar dessa minnen
för den efterlevande att skåda,
bekänna
eller kanske rent av,under någon dröm,
ta del av på ett intetsägande sätt.
Korslandskapet,
som likt en absurd tavla
målad i frändernas färska och offrade blod,
låter sig ställas ut i förlorarnas slappa ögon,
utan ljus,glöd eller påbrå.
Våldtagna sinnen
bärer fallna frukter tills nästa bladet vänds
och den nya dagen träder i kraft.

Stenhuggna män,
blir till damm i vädret,
som skiftande tar sin flykt mellan bergen.
Örnaskrien genljudar
över dom tomma fälten
där liv tagit sina för tidiga slut,
utan mening för den vilande grepen.
Mögel och sorg
i en förevigad trädstam,
visar vägen för den bortsprungna pilens spets,
där den borrat sig ända in till födseln.
En hårlock från en okänd soldat,
tas tag i av makterna
och lyfts ivrigt over stäppens grova rand.
Utanför scenen rinner
den klara bäcken i sitt eget sorl,
och skapar i god vigör
ett nytt liv
i denna makabra ballett,som precis tagit död på sin sista akt.
Rökridåerna skingras
i sitt oundvikliga skede
och lämnar dörrarna vidöppna
för svår barnagråt,illmod och våld;
Änkornas svarta tröst.....