Här nere i graverna under kulors vinande,
tar jag återigen spjärn
för att bevara min psykiska hälsa.
Som små melodier visslar järnskrotet
förbi tätt intill mina öron,
en alltför kryddrik rätt som min sista måltid.
Mina vänners rop bäddar in mig i fasa
och i deras ögon lyser inte längre någon glädje
av den sorten vi delade nyss.
Vajande i mörkret framför mig
kan jag skymta min flagga
som inte längre fyller mitt hjärta med stolthet och känsla.
Varför vi lämnades här denna natt,
har glidit mig ur mina händer
i mitt tafatta försök att förstå en mening bakom frågan.
Den allt varmare skärselden har fått ett ansikte,
tandlösa leenden gapar hotfullt mot mig och mina kamrater,
en scen med ett spel, utanför sin akt,där vi alla bärer birollens gråa prakt.
Fråntagen min visdom sätts jag
in bakom linjerna för att rita nationens konst
med en mynning slickandes i natten.
Jag sjunger desperat för mig själv
att någongång få vakna i min käras armar,
och känna hennes ljuva doft av skinn mot min kind.
Spärrelden påminner mig och suddar ut min utopiska sång.
Närmare döden min vän,
ringer klockorna i fjärran....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar