DIKT FÖR DEN DÖMDE

Plågad ligger han kvar under stjärnhimlens
strössel av glittrande ögon.
"Oändligheten i en hand",
förklarar han till den stora stillheten
och kupar sin hand omkring Orion,
liggandes på rygg i det kvällsvåta gräset.
Ett stjärnfall lämnar sitt spårljus
under den smala kvartsmånskäran,
och han fångar in bilden
i sitt bultande hjärta,
och beger sig hän....

Bort,driver han,
från minnenas eldar
dit ingen annan vet att han finns.
Förvisad från sitt eget liv,
tycks han äntligen befriad från sin sorg,
då kärleken multnat i en sky av ruttet hopp.
Medans han färdas under stjärnan,
den som givit den nåd som fanns,
hinner spjutet i fatt svärmeriets öppnande
och tränger sig in i det heligaste rum.
Vriden ur sina gänger sliter sig ångestfulla ekon
lös från sina fjättrade och stolta polar,
och ramponerar den egna tillställningen
med materians svidande kollaps.

Avmaterialiserandets ohyggliga genre
öppnar hans bröstkorg
och suger i sig hans levande kött.
Ur sitt ögas krok,
skymtar han dom festande besten,
dreglandes över hans hjärta,
i en kamp på liv och död.
Långsamt går det sedan upp för honom
att pulsen upphört att existera,
och att blicken känns suddig och tom.
Ett barn dyker sedan upp
med en blomma i sin hand,
en eftergift för förtappad barndom;
den sista knivens egg
försvinner i hans ryggrad
och spricker upp en jämn formation.

"Det syns så tydligt på avstånd",
hör han sin röst förkunna,
fast smärtan tycks tillhöra någon annan.
Deformerat från bandens skimmer,
lägger den sista pusselbiten
ut sitt nät
och raseriet får till slut sitt spelrum
utanför psykets kantriga nåder;
en glaspärla
lyser intensivt i hans natt,
och någon beröver honom hans liv.
Han ser hur stranden försvinner
allt längre bort där han driver
för strömmarnas obönhörliga kval.