NATTENS MÖRKER I DUVAN

Den svarta natten
leker med själens ögon.
Min strupe snörer sig och jag hamnar
i ett trångmål utanför mina svävande landskap,
där blodets liv gått förgånget mellan ödesdigra dimstråk.
Genom knivarnas sång
föder det mörka hålet i mig,
en larv,en symbios till det gästspel
som väntar ut min natur.
Molnhimlen rullar djupt in över mina hem,
dom som varit,är och med all tydlig sannolikhet kommer att bli....
Sedan tryter svagheten ut,
ni, mina lemmar och gör stegen
så mycket tyngre att ta till.
Inte ens månljuset
ger mig längre kraft
att se den ärlighet som svävar i natten;
bakom kyrktornets pilspetsliknande pose`.
Dold bakom det urgamla trävirket
döljer sig
den rostsprängda klockan med sina demoner,
redo att sprida sitt stoft
över den sovande världen.
Endast stjärnorna vakar över oss,
över mig,
här jag släntrar oroligt och tyngd,
genom tysta gator,
i en tyst stad,
omfamnad av ett tyst ögonblick.....

I allt för långa år av sömnlöshet
har mina steg strövat runt i dammet
från sorgernas tempel,
och rivit sönder mina minnen av ett barn.
Sökandet efter ett hem
fortgår alltjämt
under skallgångens rasslande hjärtslag,
där jag endast med mitt eget sällskap
nås av en bön
från skuggan
som lett min färd åt väderkornens alla spetsar.
Genom längtansfulla tårar
och
in i smärtans skriande skrymselen,
vandrar jag
sakteligen kring en ring....
som en blind.