GLORIA

Över friden hänger en tunggrodd gloria,
rikt besmyckad med tårar och av blod.
Kring denna skönhet
av en verklighet långt förgången,
dalar ner
den vitaste av den stillsammaste snö,
ett puder av tystnad sänker sina demoner
till sin frusna jord.

Glimmande stjärnstoft från den utbrända mening
som styr hans liv åt sitt envisa håll,
lägger sina händer
på själfrändens sista suck.....
En endaste utandning från en given utgång,
där såren aldrig kommer läkas.

Den pärlomorskimmrande randen
hos ett försupet barn,
stannar kvar i en dimmhöljd nakenhet,
utan gränssatta märken att gå efter-
någonsinn.
En sättning av drömmerier i en sång av purpur,
sträcker fram sin hand till honom,
och släpper i samma rörelse och anda,
greppet om frihetens svängräm,
den som låst fast sanningens ögonblick genom stormens yttersta nöd.

Vännligeheten smälte i vårens spår,
under tiden rymmaren drog
- utan dess like befann sig den förlorade ensam,
bakbunden
och springandes över åkermarkerna,nynnandes på den dröpliga psalm.

Men ljuset visar ingen hänsyn
till dom flyktiga verkens odödliga synapsar
och kortslutna skri,
utan bäddar för varets väg in i skuggdalens dunkel -
ett styx rinnande bort och i väg...
hän.

Där,bakom detta sorl av okved
och jämmer,
ligger den fridfulla och bygger sin bro av gyllene ömhet,
för den sargade att stega in i frihet på.
Gesten bär fram en värme
och torkar milt
bort den svidande gråt
som varit en falskhetens bundsförvant kring dom förlorade krigens bränder.
Alrig slutar glorians eldar
att lysa över mörkrets evigheter,
långt före sin tid knyter sig hans näve i vrede -
den vreden
som lyfter den slagnas kropp
tillbaka till den väntande
själaljusets boning,
kroppens fundament i solen.
Han talar högt till sig själv för världen,
och förkunnar där till sin egen tröst,
att nu ämnar han äntligen
ta vara på sin nästas kärlek
och dela med sig av Eld,Vind och Vatten.
Tillsammans, skall dom dela Jorden...