Ögongloben smälter och rinner ut över den sträva sanden,
och gräver gropen till förförarens omnejder.
Dragkampen tog sin början då vi ännu bara var i barnets stadie,
då inga bekymmer störde våran lagliga frid.
Nu tycks tiden kommen då klockorna dras åt det motsatta hållet,
inte för min skull,utan för din.
Ingen lever för evigt,i en tid som dessa,
där inte ens mineralerna står pall för dagen så som den längtande sträcker sig mot morgonens dis.
En väntande gest som en skugga står mig bi;
eldens gastande hån som slickar mina sår i tron att jag buga mig, skall för natten.
Vidare spatserar jag i ensamheten lungnt,
bort från mitt svaga arv utan frukt för den hungriga fränden.
Min hand sluts i mörkret där vänner engång fanns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar