FLYKTENS GALNA GREPP

Askgrått uttryck i den stridregnande natten
vasker rännstenen från hat och våld.
Silverpilar från den rämnande skyn,
sticker hål och penetrerar
den obrutnas stånd för världen.

Där trafiken korsar under ljuskäglornas sken,
skapar buskagen sin egna lilla alle`
som svänger in mot den numera blixtrande parken.
Mullrande motorer kläder in det lik
som framtill alldeles nyss satt och gåt vid stenen.

Som fallen från bänken och i skydd från sig själv,
lämnade själen honom vädjande i mörkret.
I hans hand som öppnats mellan krämpornas dans,
urskilljer sig hans mors vigselring i en gnist,
som från en antändande svavels rispande flamma.

Den unga natten figurerar ensamt vittne
men kan bara stumt titta på
och i sinom tid ta emot den ankomna själen.
På grenen som sträcker sig ut från blötaste eken,
vilar en ihopkurat duva i sitt skydd.

Varje droppa som smeker hennes fjädrar
viskar ömsint åt henne hans historia;
hon lyssnar,gråter och förfäras,över denna pojkes öde
värre än sitt eget.
Förvillad och förvirrad tittar hon nyfiket ner på den kalla.

Någonting annat än regnet stryker
över hennes vingar,som en kraft hon aldrig förr träffat på,
och hon tar till flykten undan skenet hon ser i sig själv.
Själens ädla vävnad känns som en filt över en svalkyld kropp,
under bråkdelen av en sekund befinner hon sig i flyktens galna grepp och lyfter mot okända mål.

Vad det var kommer aldrig att berättas,
ty döden tar sin rätt i ljus.
Inte ens korset kommer flagga med ett utlovat epitet
för att dela evig spegling till det sörjande ledet.
Det unga livet liksom fågeln, har för alltid lämnat sin gren.....