TALANDE RINGAR

Ringar,
över det stillaliggande vattnet
berättar,
om mannen och hans kamp mot livet.
Krigens våndor skär
hans väner i två separerade skikt,
och avleder barnets
smärtsamma tårar
genom sina iskalla kanaler mot glömselns skymmande rum.

Kärlekslöst,
förblindad av dom dyiga löften,
vänder han sig
inåt mot sin alena avgrund,
och intar sin sista vila.
Förlorad som han är
gentemot sig själv
och sin omgivnings plågor,är han inte redo att ta sitt språng ända ut.

Handen,
kramar hårt omkring brevet
som
han burit genom alla stormiga
och vinterbitna år,
kristalliserad ut av
lindringens falskspel och en förtappad tröst;
långsamt börjar han avta i sin proporsjonella insyn om sitt eget ödelagda öde.

Som,
han sedan söker
vill
han aldrig hitta sitt forna möte
med Gud och återigen
bli den lärjunge han ämnade att bli,
ty rädslan gröpat ut hans själ
till det flackande,
åderlåtna ljusglimma från sina brända hem.

Veken,
börjar tunnas och skuggorna
dansa
i salar i en annans hem.
När ringarna möter
den slybevuxna stranden,
dukar han ner sig
för den annalkande frågan,
som tyngt hans låga med regnets väta.

Strängt,
innan morgonens skådespel
interferer
nattens epilog,tar hans djävul
och greppar hans liv med sitt våld,
i ensamhet ligger han kvar
som en sörjande skapelse,
bortrövad sin heder för sig själv
och ser sig äntligen lämna sin kropp.
Alstrala smärtor slår följe på vägen ner bakom himmelens port,till lågornas skräckinjagande glöd...