DET SISTA SPELET

Under tiden sprang den galna fram från sitt gömställe,
villt fäktande med sitt slitna svärd så rostflagorna ströddes fritt över stigen.

Benen bar honom knappt och för varje steg blev hans kropp långsammare
tills den helt enkelt gav upp.

Han kunde inte längre se sin moders gåva,
den som givit hans färg i denna slitna värld.

Sin syster,hon som dog under "det gamla slaget",nere vid dom fagra ängorna vid sjön,
talade inte längre till honom om natten.

Känslorna liknade numera den övergivnas sömnlösa plågor
än om drömlika påhälsningar i drömmen.

Ärren bar sina tydliga vittnesmål om en svår tid i hamnen.

Skorporna ritade variga räfflor i den bleka huden och sprickorna hade blivit stora till mängden:
tjugo tre raka rapp,som alla korsade varandra,som en oordnad karta till en bortkommen skatt.

Nu var det inte det. Det var ett smärtkammare,så illa tilltygat att en hel världsbild
rasade ihop och föll som krossat glass ner över en naken kropp och berövade människan sin kärlek.

Dom svidande,etsande minnen var det enaste som i dag låg kvar
och brann sin skrikande eld i hans nya värld.

Han föll tungt till marken och blev liggande stilla.

Det höga gräset kittlade omärkbart över hans axlar och över ryggslutet,
men tortyrens akter präglade honom så utbrett att registreringen aldrig ägde rum.

Bedövad lät han sömnen ramma hans slutna ögon
och seglen hissades i dödens vindar.

Aldrig skulle han behöva återuppleva lågans
tidlösa smärtor likt denna fasornas morgon.

Snart steg hans sista sol upp och skulle ge honom hans sista värme inför hädanefärden,
hem, dit han alltid velat komma....