SPOLINGEN

Spolingen ser mot sin överhet med konstlad blick,
skulle han våga att ta till flykten under rådande tider?
Varthän skulle han i såfall
vända sin färd,
i ett land där dårskapen visar sina blodtörstiga käftar,tydligare än här...
Om någon frågade
kunde han sagt att han varit en frälse,
men inte gick det att fördela lögnen under nymånens dömande syner.
Nej,efter den första stigningen,
lade han ner sina vapen
och tog till orda mot sina världars tribun,
med en iver få kunde undvika att ha sig förunnat.

En skåra avtecknar sig i den väderbitna handflatan
och blottlägger rännilen av det friskaste blod.
Den första droppen spränger mark kring gräset,
när han åskar mot molnen
som illsträngt lagt sig lågt över hans huvud;
"Aldrig skall jag böja mig för dig en gång till,
ty döden ter sig mer välstädat och attraherande
än dina smutsiga och oljade lögner.
Ditt mod påminner om hyenans persona
och ditt land stinker av oheliga horors mens!"

I detta slungar han sin kappa mot den tilltagande vinden
och med protestliknande kliv
och med högt hållet huvud,
beger han sig ner mot den vilande fronten
för att väcka upp sina mannar.
Be dom vässa sina svärd,
avholstra sina spjut
och smörja giftet över eggen på sina långa knivar.
Ikväll börjar sedan striden
om en galen mans verk
och spolingen blir till den man som Gudarna utlovad genom drömmars intensiva drömmar.

Spolingen bestiger sin springare och sporrar djuret mot öppnandet av sitt livs krig.....