LÄNGTAN & SAKNAD (fjärran glans)

Det har gått lång tid nu
sen bördorna steg upp till ytan
och började slita i mina ideer.
Många olika nyanser
av ljussättningar
har flugit förbi ögonen på den vilsna
och bortkomna lilla förälderlösa,
som satte sin färdväg i allt för stora skor,
den dagen då solen brann upp och störtade
ner bakom en lockande horisont.
Gåtan som döljde sig
under randen där himmel smälter
samman med vattnet,
befaras även i dag
röra sig i ett främmande streck,
på väg bort från den brinnande lågan
och den värme som ges till sin natur.
Bergen och fjällen har kommit och gått,
krävt sin attribut
men också gett av sin kraft åt livet,
ett bränsle som genom havet bjudit till,
via vindarnas strömlinjade verser.

Ett skum av kärlek i en sång om svanen,
som begett sig hän
åt sin sista flykt söderut,
där hans nemesis
väntat under så många år.
Det enaste som finns att tillgå
kring den utsöndrade berättelsen numera,
flyter med strömmarnas virvlande kör,
längs kustens rispade linjer.
Ett stycke drivved stöter sin kropp
mot en bruten fjäder
och skapar sammhörighet,
en nyans att vända sig mot.
En spricka i virket
skärer sitt grepp i den forne fågelns skrud
och tillsammans börjar dom den långa vandringen.
Blodet har sen ett längre nautiskt tillstånd,
runnit bort i dom rörliga vågornas nötande,
och blivit en del av ett nyfödd barn-
där dagern ännu återstår att synas.

Under rädslans ögon
vänder sig resan mot stranden
där sanden inte längre tycks finnas;
ett kargt land utan måne
sträcker sina olustiga viljor
utan ljus,utan vän,utan sorg,
längtan eller saknad.
Här,
under pilträdets enkla skydd
ligger jag stilla som i graven
och försöker förstå,min egen tro
på det jag aldrig kundat veta,se eller höra....

Frågorna bygger sina torn
omkring den lilla
som en gång varit.
Ett hem,min utopi
från en skyddat syn,
lämnar sitt enkla farväl utan den ringaste respekt för för livet,
som under ebbens vågor
lämnat sin son.
Aldrig någon mer gång
skall jag röra mig från solens dragning,
trots att min frånvarandehet vilar öppet.
Jag låter mina ögon smeka mina brinnande sår
som talar om för mig
vart jag skall.
Jag lyssnar ödmjukt på min mästare
och bugar för hans storhet
och låter mig ledas in i stadens brinnande torg.
Uppslukad av evigheten
och glömselns tåga,
ser jag min rygg försvinna i röken...
äntligen närmare hem....