SÅNG FÖR EN DÖENDE

Ruinerna ligger som dystra hål
i landskapet,
gapande efter luft.
Lågornas härjingar
har nyss mött sin död
och kvävats med kylig hand.

Himlavalvet,strax där ovan,
har just återtagit
nattens klädnad,
och sänkt sin tystnad över dom kringgränsande bergen.
Från och med nu hörs
pånyo gräsets sång i brisen..

Kullen,den stora
bredvid ekens tornlika gestalt,
gästas av den slitna,
den som stod pall för stormen
och mötte dets öga med sin
balanserade och rakryggade hållning.
Han som vann,kommer sägnen att lyda.

Vid sin sida,
vilar hans
nuförtiden urholkade svärd,
med spår av ungdomliga viljor,
och dets skräck
inför hans avvägda hugg.

Sårad som han visar sig vara,
sitter han kvar
när den iskalla månen reser sig,
och slänger sitt vita sken
neröver hans ryggtavla,
som också den bär sina prägel hårt

.Ensamheten skänker honom
sitt sällskap
där inte ens ugglan ger mörkret liv,
i denna dödens dal.
Han tänker,alltså är han,
men han minns ingenting förutom
den tomhet som naglat honom fast till denna kulle.

Han låter filosofens spänningsfyllda ord,
antasta hans medvetande
och tillåter också smekningen
att beröra hans vivida sorger.
Strängarna spänns och han faller till sitt slut
över ända,
där han tar del av blomrikets sötaste honung.

Det sista han ser är sin öppnade hand,trevande efter sin lockelse till skuld.