MANNEN RÄDS INTE FRUKTAN

Mannen räds inte den fruktan
som bärer hans liv i sina ådror.
Floder av kvästade linjer från den galnas min,
den som sänks från sinnets dåraktiga leende,
ser sig inte längre förbigått
Solrosens svajande i den friskaste av briser,
slår lätt med sin stjälk
mot hans hals och lämnar
sitt avtryck i blomstoft på hans brinnande hy.

Så vacker ter sig den stränga morgonen,
att den vasker bort illgärningen
från skepnaden som stått pall
för världarnas undergång,genom den vaga sprickan om tiden.
Kyrkoklockan jämnar alla tvivlande tårar
med det daggfria gräset som,
ty det torra i drömmarna,
bärer sina kristaller i sina öppnade handflator,
och lämnar i mjukhet sina speglar för livet.

Ödmjukhetens strävan
vill aldrig vara förgäves
nära dom avlägsna brända märken efter den gångna förtid,
där själarna samlas kring altaret,
runt dom svunna i havets djup.
En resning tar sitt vårdade språk i akt
och sänder en inbjudan via makternas scen,
där vattenblanka synonymer
drar sig för att vistas framför ståtligt sken.

Ur soldatens,
sen länge stillaliggande bröst,
reser sig slingerväxten upp mot solen
som kallar på sitt barn
att komma hem till sin moder;
det käraste återseende som komponeras
i det flyktiga ljuset som faller inunder den skridande dagen.
Mannen räds inte fruktan som bärer hans liv i sina ådror....
...mannen räds inte fruktan som bärer hans liv i sina ådror....