Molnen spricker och ljusfallet sänds i strålande ränniler ner mot den vilande jorden,
där marken ligger som den tystaste graven.
Inuti spegelns mörka ås,
slutar sig sällskapet till den anstormande skaran nattvandrare som rastlöst och metodiskt sonderar landet.
Ingen varelse kommer undan svärdets törstiga blad,
ty huggen beter sig skoningslöst och avfärder freden så som den engång skulle kommas ihåg.
Krigets målning av en dampande sol som kvävs i renaste panik,
sjunker död ner under ljusets iskalla skuggor.
Metodiskt och frenetiskt synar sanningen den beridna vålnadens hålighet,
genom ögon som aldrig någonsinn sätt.
En tamburins vajande toner sprider budskapen från land till strand,
om en härskare och hans vilda förband.
Ur botten av sitt hopp tar en fågel till sin flykt,
och påkallar vindarna sitt arma rop.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar