FARS ARV

Vägvalen till trots
så bärer jag min fars arv i mitt skrin
av helgad kärlek till den tiden mina minnen tillåter mig
att vandra fritt.

Genom sagolika landskaper
mellan tidens skarpa sandkorn,
går färden
till det rummet där vi var tillsammans.

Den enhetliga kärnan
som utgjorde min grund,
stod du som bautan platserat
i mitt innersta väsen.

Mina stiger,som blev till vägar
som i sin tur vräkte ut sig till lederna,
härstammade alla utifrån dig
och ditt eviga ljus.

Jag sliter ännu i dag med din vrede
som flyter tjock i mina ådror,
men tiden har förvandlat om dina krafter
till den godtyckligas skimrande guld.

Vi är dom vi är tillsammans,
du och jag
och aldrig kommer jag
glömma ditt arv.

Du gav mig havet genom din mänskliga varelse
och i dom vidsträckta oceanerna
ser jag ditt mod och din charm
smila mot mig.

Stilla stunder delar vi i dagarna
som strålar på oss
där vi sitter på klippan tillsammans
och talar genom bruset.

Ensamheten du lämnade efter dig
blev så småningom,efter tunga slag,
min vän att följa mig och växa i mig
tills den i sin tur blev en egen arme med vapnen riktade mot livet.

Med ögonen mot den stora vägen,
ser jag idag hur mitt kall blivit skrivet;
med ditt och mitt blod står det intyget
att vi alla i kretsen är av samma natur,blott åtskillda av haven oss emella