Dröm i en regntung skog...

Hänförd av tidens regn
hänger kvistverket tungt och blött.
Droppens framfart nerför lövets grönska
är ett hejdlöst mirakel
och utanför det spår
som sätter stopp.

Den lättaste vind
från ett slutkört väder,
ger ett sista knuff över
kantens vika.
En sällsam tystnad borrar hål i luften
och i väg ger sig droppen hän.

In från väster
vrider sig betraktarens blick,
öppnar sig gör spegelns sista suck.
En gnistrande stråle sol
likt eld från en svunnen tid
gör att vi minns synen
som om den vore i går.

I fallets bana viker sig hinnan utöver
dom lagstadgade gränser
vi kallar normalt,
och filmen blir sedermera allt tydligare:
Där står du och där står jag,
dyblöta med synen riktad mot skyn.
Oskuldsfullt, åsidosatt av världen.

Fångad av tiden innesluten i nuet,
en frusen vy i en glasvärld
lever sig drömmen liksom fast,
ty den finns ju där för alla att se.
Nya solar pendlar i regnet
där blicken omsider tappar moment
och faktum bryter pakt med sin fantasi.

Bilden är borta och kärleken likaså.
En dröm i en regntung skog...