EN SPEGLING

Tidens mortel hamrar sönder visionen,
som sedan min barndoms bördor
malt min visdom till den slutna kretsen.
Med sårig själ har jag sedan vandrat långt,
utan medel att förbli den jag var ämnad att vara.
Jag kommer aldrig att leva ut intentionen.

Vägen slutade abrupt i korsets lutning,
där min familjs arv hängde snett
under regntunga moln.
Min fars blod och min mors dygd,
dröp salt över mina syskons mörker.
Sen dess har värken varit min egen yngling.

Det finns inga versrader att dela
mina plågors jämna stygn,
ty min gunstling har sedan min födelse aldrig flugit.
Sliten och med det tunga sinnet intakt
tar min skjöld bort vikten från minnets kadaver.
Dagen är sen länge svunnen,då mina ringar kändes hela.

DANSA MED EN DÖD

Man delar det man har,genom varianterna inom sig själv,
dom som flyter runt och henger sitt yttre
till den ständiga och ofrånkommliga rörelse
som inte är ämnat att låta sig rubbas.
Det är som en dröm mellan alla oss levande unikum,
där vi vandrar tillsammans mot ett ännu oskrivet slut
- eller vem vet,kanske en sorts början?
Efter dom eldintygande fragmenten och dess svävande attributer
blir vi aldrig som vi någonsinn tänkt oss.
Det ligger inte i våran bräckliga natur
att se oss själva i spegelns glans och betrakta våra liv genom våra ögon.
Hemligheterna bär ingen utdragen livslängd bakom psykets glaskupförsedda väggar,
där stålregnet faller från den gråa skyns vildsinta häng.

Där solarna sprider sitt värmande liv,
dalar krigarnas blod ner från spjutetspetsarnas järn,
och befläckar skinnets heliga vara.
En sprucken nagel river sönder ett barns tårförglömliga smärta
och springer sedan till sin mors grav för en bön.
Långt borta i den fjärran dal,
där livet sen länge
dånat bort i ett mulrande slag,
ligger faderns hjärta i mullten.
Lyngen sprider sina sporer och förser återigen denna värld
med en blomst och sprider vittnesmål om en bördig jord.
Till vilket pris,hörs barnastämman eka
genom dalarnas sockn,
på leting efter en hörsam boning...
Stilla gråt tar sin kropp i besittning,utanför portarnas vredeståliga slammer.

Sen knivarnas nätter tonat bort mellan det upplyftande ljuset
och dess vänner,
har stegen blivit lättare att utmäta.
Vinden kom i denna bittida timme,
med ett rop
från från min systers gravkulle,
där hon bad mig att lyssna till mitt minne.
Ta den fjäder som legat
vid min sängs gavel
genomliden mina gångna år och samlat damm från en okristlig
och nerbruten tid.
Genuppliva dets krafter och bekämpa
och skingra den nedstigande dimman,
och bryta mig ut ur löngnernas palats.
Ensammen tar stora steg i en okänd riktning,
dansandes med ekot från en död....

NATTENS MÖRKER I DUVAN

Den svarta natten
leker med själens ögon.
Min strupe snörer sig och jag hamnar
i ett trångmål utanför mina svävande landskap,
där blodets liv gått förgånget mellan ödesdigra dimstråk.
Genom knivarnas sång
föder det mörka hålet i mig,
en larv,en symbios till det gästspel
som väntar ut min natur.
Molnhimlen rullar djupt in över mina hem,
dom som varit,är och med all tydlig sannolikhet kommer att bli....
Sedan tryter svagheten ut,
ni, mina lemmar och gör stegen
så mycket tyngre att ta till.
Inte ens månljuset
ger mig längre kraft
att se den ärlighet som svävar i natten;
bakom kyrktornets pilspetsliknande pose`.
Dold bakom det urgamla trävirket
döljer sig
den rostsprängda klockan med sina demoner,
redo att sprida sitt stoft
över den sovande världen.
Endast stjärnorna vakar över oss,
över mig,
här jag släntrar oroligt och tyngd,
genom tysta gator,
i en tyst stad,
omfamnad av ett tyst ögonblick.....

I allt för långa år av sömnlöshet
har mina steg strövat runt i dammet
från sorgernas tempel,
och rivit sönder mina minnen av ett barn.
Sökandet efter ett hem
fortgår alltjämt
under skallgångens rasslande hjärtslag,
där jag endast med mitt eget sällskap
nås av en bön
från skuggan
som lett min färd åt väderkornens alla spetsar.
Genom längtansfulla tårar
och
in i smärtans skriande skrymselen,
vandrar jag
sakteligen kring en ring....
som en blind.

LINJÄRA VÄSEN

Klippan sprang rakt ut i det tomma intet.
Neranför
dök världen ut i den öppna oceanen,
där generationer fallit offer för dets vredefulla begär
över den lilla mannen och hans verk.

Sjöskummet klättrar med långa kliv
upp över bergets knaust och tecknar
sina stormiga initialer över grusvägen,
som slingrar sig runt den ingärdade delen av landet,
uppslukad av saltets fräna blekhet,till åskådning för den lilla människan.

Galna vindar i en tät natt och hennes vilda fantasier,
hela tiden med lockrop och löften
om ett paradis bakom ovetenhetens rand.
Brösten hägrar i den kalla skymfen
från syndens näste och våta,sliskiga drömmar vädrar vänskap i en knuten hand...

Långt efter sötman stiger värmen
in genom springan från en mäktig syn;
fallfruktens sega gärning.
Utmattat lämnas han kvar för att motta sin död
som sin vän,mellan piskande silverblänkande regn.

Ömma viskningar smeker hans kropp
och lämnar kvar den fråga
han kom för att ge;
lusten han sökte fick sitt sköte att svämma
över gränslandet till förståndets gråa läger.

Simmande mot dom linjära väsnen
som fruktar sin existence,
ser han sig öppnas i en bortglömd blommas krans;
kärleken ser ingen nåd genom blidgad glans...

MANNEN RÄDS INTE FRUKTAN

Mannen räds inte den fruktan
som bärer hans liv i sina ådror.
Floder av kvästade linjer från den galnas min,
den som sänks från sinnets dåraktiga leende,
ser sig inte längre förbigått
Solrosens svajande i den friskaste av briser,
slår lätt med sin stjälk
mot hans hals och lämnar
sitt avtryck i blomstoft på hans brinnande hy.

Så vacker ter sig den stränga morgonen,
att den vasker bort illgärningen
från skepnaden som stått pall
för världarnas undergång,genom den vaga sprickan om tiden.
Kyrkoklockan jämnar alla tvivlande tårar
med det daggfria gräset som,
ty det torra i drömmarna,
bärer sina kristaller i sina öppnade handflator,
och lämnar i mjukhet sina speglar för livet.

Ödmjukhetens strävan
vill aldrig vara förgäves
nära dom avlägsna brända märken efter den gångna förtid,
där själarna samlas kring altaret,
runt dom svunna i havets djup.
En resning tar sitt vårdade språk i akt
och sänder en inbjudan via makternas scen,
där vattenblanka synonymer
drar sig för att vistas framför ståtligt sken.

Ur soldatens,
sen länge stillaliggande bröst,
reser sig slingerväxten upp mot solen
som kallar på sitt barn
att komma hem till sin moder;
det käraste återseende som komponeras
i det flyktiga ljuset som faller inunder den skridande dagen.
Mannen räds inte fruktan som bärer hans liv i sina ådror....
...mannen räds inte fruktan som bärer hans liv i sina ådror....

BAKOM MIG

Bakom mig ligger visioner och blod.
Insnörat i glömskans fagra skydd
ur den bortvända tiden,
finns en verklighet
ingen egentligen vill ta till sig;
ingen har frågat,
ändå,
hur det gick för sig den morgonen ljusen tog till flykten från den nysprungna grenen.
ledsna ögon rinner bort
i sanden
som häver sig monstruöst över himlavalvet,
likt en storm utan mål
men med medel tagen ur ett äventyrskapittel i sista akten.

Cresendo,
har jag fått beskrivet
för mitt lyhörda öra,
att jämvikten låg i en korg under min säng -
den förgrymmade morgonen
då ingenting
var allt som fanns att tillgå.
Trots hoppets lösrivenhet
har omvandlingen
dock varit den totala energin i mitt sken:
den som drivit mina luster framåt
och iväg
till nya städer,med stränder att vada fritt på.
Ävenså
står mina fötter planterat i ett gyttjans hål,
faktiskt enda till knäna sjunkna,
och släpper ständigt in
den rivande kylan genom vätans frostinbjudande spår.
Hängiven åt vandrarens ensamma riter
ser jag land långt långt bakom mig....

FLYKTENS GALNA GREPP

Askgrått uttryck i den stridregnande natten
vasker rännstenen från hat och våld.
Silverpilar från den rämnande skyn,
sticker hål och penetrerar
den obrutnas stånd för världen.

Där trafiken korsar under ljuskäglornas sken,
skapar buskagen sin egna lilla alle`
som svänger in mot den numera blixtrande parken.
Mullrande motorer kläder in det lik
som framtill alldeles nyss satt och gåt vid stenen.

Som fallen från bänken och i skydd från sig själv,
lämnade själen honom vädjande i mörkret.
I hans hand som öppnats mellan krämpornas dans,
urskilljer sig hans mors vigselring i en gnist,
som från en antändande svavels rispande flamma.

Den unga natten figurerar ensamt vittne
men kan bara stumt titta på
och i sinom tid ta emot den ankomna själen.
På grenen som sträcker sig ut från blötaste eken,
vilar en ihopkurat duva i sitt skydd.

Varje droppa som smeker hennes fjädrar
viskar ömsint åt henne hans historia;
hon lyssnar,gråter och förfäras,över denna pojkes öde
värre än sitt eget.
Förvillad och förvirrad tittar hon nyfiket ner på den kalla.

Någonting annat än regnet stryker
över hennes vingar,som en kraft hon aldrig förr träffat på,
och hon tar till flykten undan skenet hon ser i sig själv.
Själens ädla vävnad känns som en filt över en svalkyld kropp,
under bråkdelen av en sekund befinner hon sig i flyktens galna grepp och lyfter mot okända mål.

Vad det var kommer aldrig att berättas,
ty döden tar sin rätt i ljus.
Inte ens korset kommer flagga med ett utlovat epitet
för att dela evig spegling till det sörjande ledet.
Det unga livet liksom fågeln, har för alltid lämnat sin gren.....

GLORIA

Över friden hänger en tunggrodd gloria,
rikt besmyckad med tårar och av blod.
Kring denna skönhet
av en verklighet långt förgången,
dalar ner
den vitaste av den stillsammaste snö,
ett puder av tystnad sänker sina demoner
till sin frusna jord.

Glimmande stjärnstoft från den utbrända mening
som styr hans liv åt sitt envisa håll,
lägger sina händer
på själfrändens sista suck.....
En endaste utandning från en given utgång,
där såren aldrig kommer läkas.

Den pärlomorskimmrande randen
hos ett försupet barn,
stannar kvar i en dimmhöljd nakenhet,
utan gränssatta märken att gå efter-
någonsinn.
En sättning av drömmerier i en sång av purpur,
sträcker fram sin hand till honom,
och släpper i samma rörelse och anda,
greppet om frihetens svängräm,
den som låst fast sanningens ögonblick genom stormens yttersta nöd.

Vännligeheten smälte i vårens spår,
under tiden rymmaren drog
- utan dess like befann sig den förlorade ensam,
bakbunden
och springandes över åkermarkerna,nynnandes på den dröpliga psalm.

Men ljuset visar ingen hänsyn
till dom flyktiga verkens odödliga synapsar
och kortslutna skri,
utan bäddar för varets väg in i skuggdalens dunkel -
ett styx rinnande bort och i väg...
hän.

Där,bakom detta sorl av okved
och jämmer,
ligger den fridfulla och bygger sin bro av gyllene ömhet,
för den sargade att stega in i frihet på.
Gesten bär fram en värme
och torkar milt
bort den svidande gråt
som varit en falskhetens bundsförvant kring dom förlorade krigens bränder.
Alrig slutar glorians eldar
att lysa över mörkrets evigheter,
långt före sin tid knyter sig hans näve i vrede -
den vreden
som lyfter den slagnas kropp
tillbaka till den väntande
själaljusets boning,
kroppens fundament i solen.
Han talar högt till sig själv för världen,
och förkunnar där till sin egen tröst,
att nu ämnar han äntligen
ta vara på sin nästas kärlek
och dela med sig av Eld,Vind och Vatten.
Tillsammans, skall dom dela Jorden...

LÄNGTAN & SAKNAD (fjärran glans)

Det har gått lång tid nu
sen bördorna steg upp till ytan
och började slita i mina ideer.
Många olika nyanser
av ljussättningar
har flugit förbi ögonen på den vilsna
och bortkomna lilla förälderlösa,
som satte sin färdväg i allt för stora skor,
den dagen då solen brann upp och störtade
ner bakom en lockande horisont.
Gåtan som döljde sig
under randen där himmel smälter
samman med vattnet,
befaras även i dag
röra sig i ett främmande streck,
på väg bort från den brinnande lågan
och den värme som ges till sin natur.
Bergen och fjällen har kommit och gått,
krävt sin attribut
men också gett av sin kraft åt livet,
ett bränsle som genom havet bjudit till,
via vindarnas strömlinjade verser.

Ett skum av kärlek i en sång om svanen,
som begett sig hän
åt sin sista flykt söderut,
där hans nemesis
väntat under så många år.
Det enaste som finns att tillgå
kring den utsöndrade berättelsen numera,
flyter med strömmarnas virvlande kör,
längs kustens rispade linjer.
Ett stycke drivved stöter sin kropp
mot en bruten fjäder
och skapar sammhörighet,
en nyans att vända sig mot.
En spricka i virket
skärer sitt grepp i den forne fågelns skrud
och tillsammans börjar dom den långa vandringen.
Blodet har sen ett längre nautiskt tillstånd,
runnit bort i dom rörliga vågornas nötande,
och blivit en del av ett nyfödd barn-
där dagern ännu återstår att synas.

Under rädslans ögon
vänder sig resan mot stranden
där sanden inte längre tycks finnas;
ett kargt land utan måne
sträcker sina olustiga viljor
utan ljus,utan vän,utan sorg,
längtan eller saknad.
Här,
under pilträdets enkla skydd
ligger jag stilla som i graven
och försöker förstå,min egen tro
på det jag aldrig kundat veta,se eller höra....

Frågorna bygger sina torn
omkring den lilla
som en gång varit.
Ett hem,min utopi
från en skyddat syn,
lämnar sitt enkla farväl utan den ringaste respekt för för livet,
som under ebbens vågor
lämnat sin son.
Aldrig någon mer gång
skall jag röra mig från solens dragning,
trots att min frånvarandehet vilar öppet.
Jag låter mina ögon smeka mina brinnande sår
som talar om för mig
vart jag skall.
Jag lyssnar ödmjukt på min mästare
och bugar för hans storhet
och låter mig ledas in i stadens brinnande torg.
Uppslukad av evigheten
och glömselns tåga,
ser jag min rygg försvinna i röken...
äntligen närmare hem....

DIKT FÖR DEN DÖMDE

Plågad ligger han kvar under stjärnhimlens
strössel av glittrande ögon.
"Oändligheten i en hand",
förklarar han till den stora stillheten
och kupar sin hand omkring Orion,
liggandes på rygg i det kvällsvåta gräset.
Ett stjärnfall lämnar sitt spårljus
under den smala kvartsmånskäran,
och han fångar in bilden
i sitt bultande hjärta,
och beger sig hän....

Bort,driver han,
från minnenas eldar
dit ingen annan vet att han finns.
Förvisad från sitt eget liv,
tycks han äntligen befriad från sin sorg,
då kärleken multnat i en sky av ruttet hopp.
Medans han färdas under stjärnan,
den som givit den nåd som fanns,
hinner spjutet i fatt svärmeriets öppnande
och tränger sig in i det heligaste rum.
Vriden ur sina gänger sliter sig ångestfulla ekon
lös från sina fjättrade och stolta polar,
och ramponerar den egna tillställningen
med materians svidande kollaps.

Avmaterialiserandets ohyggliga genre
öppnar hans bröstkorg
och suger i sig hans levande kött.
Ur sitt ögas krok,
skymtar han dom festande besten,
dreglandes över hans hjärta,
i en kamp på liv och död.
Långsamt går det sedan upp för honom
att pulsen upphört att existera,
och att blicken känns suddig och tom.
Ett barn dyker sedan upp
med en blomma i sin hand,
en eftergift för förtappad barndom;
den sista knivens egg
försvinner i hans ryggrad
och spricker upp en jämn formation.

"Det syns så tydligt på avstånd",
hör han sin röst förkunna,
fast smärtan tycks tillhöra någon annan.
Deformerat från bandens skimmer,
lägger den sista pusselbiten
ut sitt nät
och raseriet får till slut sitt spelrum
utanför psykets kantriga nåder;
en glaspärla
lyser intensivt i hans natt,
och någon beröver honom hans liv.
Han ser hur stranden försvinner
allt längre bort där han driver
för strömmarnas obönhörliga kval.

DÄR VÄNNER EN GÅNG FANNS

Ögongloben smälter och rinner ut över den sträva sanden,
och gräver gropen till förförarens omnejder.

Dragkampen tog sin början då vi ännu bara var i barnets stadie,
då inga bekymmer störde våran lagliga frid.

Nu tycks tiden kommen då klockorna dras åt det motsatta hållet,
inte för min skull,utan för din.

Ingen lever för evigt,i en tid som dessa,
där inte ens mineralerna står pall för dagen så som den längtande sträcker sig mot morgonens dis.

En väntande gest som en skugga står mig bi;
eldens gastande hån som slickar mina sår i tron att jag buga mig, skall för natten.

Vidare spatserar jag i ensamheten lungnt,
bort från mitt svaga arv utan frukt för den hungriga fränden.

Min hand sluts i mörkret där vänner engång fanns.

KRIG ÖVER MÅLNING

Molnen spricker och ljusfallet sänds i strålande ränniler ner mot den vilande jorden,
där marken ligger som den tystaste graven.

Inuti spegelns mörka ås,
slutar sig sällskapet till den anstormande skaran nattvandrare som rastlöst och metodiskt sonderar landet.

Ingen varelse kommer undan svärdets törstiga blad,
ty huggen beter sig skoningslöst och avfärder freden så som den engång skulle kommas ihåg.

Krigets målning av en dampande sol som kvävs i renaste panik,
sjunker död ner under ljusets iskalla skuggor.

Metodiskt och frenetiskt synar sanningen den beridna vålnadens hålighet,
genom ögon som aldrig någonsinn sätt.

En tamburins vajande toner sprider budskapen från land till strand,
om en härskare och hans vilda förband.

Ur botten av sitt hopp tar en fågel till sin flykt,
och påkallar vindarna sitt arma rop.

LIVSGNISTANS EBB

Där sonens vrede
flyter
mot landet
från horisontens hemlighetsmakeriska sfärskap,
döljer sig gunsten
från en tidig morgon.
En sång för genrop
om ett förebrående slag,
antyder i dansen
den rostiga pilens framfart.
Och skratten
dom dog ut
när profetian
den anlänt,
i olivkvistens oljedrypande blad.

En livsgnistas ebb under månen....

ÅNKORNAS TRÖST

Grundorna viker ut sin makt och gör vattnen tunna.
Alltet omkring
syns som i ett disigt förhållande
till den mor som för alla tider varit saknad.
Facklornas flackande sken svävar i en trollens dans,
bakom mareldens virriga skuggor.
Landet har blivit kargt,
under dom senaste slagen
som utkämpats
vid hans sida.
Hästhovarnas dån
har nu lagt sig,
och endast gyttjans murkna leenden
har lämnat kvar dessa minnen
för den efterlevande att skåda,
bekänna
eller kanske rent av,under någon dröm,
ta del av på ett intetsägande sätt.
Korslandskapet,
som likt en absurd tavla
målad i frändernas färska och offrade blod,
låter sig ställas ut i förlorarnas slappa ögon,
utan ljus,glöd eller påbrå.
Våldtagna sinnen
bärer fallna frukter tills nästa bladet vänds
och den nya dagen träder i kraft.

Stenhuggna män,
blir till damm i vädret,
som skiftande tar sin flykt mellan bergen.
Örnaskrien genljudar
över dom tomma fälten
där liv tagit sina för tidiga slut,
utan mening för den vilande grepen.
Mögel och sorg
i en förevigad trädstam,
visar vägen för den bortsprungna pilens spets,
där den borrat sig ända in till födseln.
En hårlock från en okänd soldat,
tas tag i av makterna
och lyfts ivrigt over stäppens grova rand.
Utanför scenen rinner
den klara bäcken i sitt eget sorl,
och skapar i god vigör
ett nytt liv
i denna makabra ballett,som precis tagit död på sin sista akt.
Rökridåerna skingras
i sitt oundvikliga skede
och lämnar dörrarna vidöppna
för svår barnagråt,illmod och våld;
Änkornas svarta tröst.....

SÅNG FÖR EN DÖENDE

Ruinerna ligger som dystra hål
i landskapet,
gapande efter luft.
Lågornas härjingar
har nyss mött sin död
och kvävats med kylig hand.

Himlavalvet,strax där ovan,
har just återtagit
nattens klädnad,
och sänkt sin tystnad över dom kringgränsande bergen.
Från och med nu hörs
pånyo gräsets sång i brisen..

Kullen,den stora
bredvid ekens tornlika gestalt,
gästas av den slitna,
den som stod pall för stormen
och mötte dets öga med sin
balanserade och rakryggade hållning.
Han som vann,kommer sägnen att lyda.

Vid sin sida,
vilar hans
nuförtiden urholkade svärd,
med spår av ungdomliga viljor,
och dets skräck
inför hans avvägda hugg.

Sårad som han visar sig vara,
sitter han kvar
när den iskalla månen reser sig,
och slänger sitt vita sken
neröver hans ryggtavla,
som också den bär sina prägel hårt

.Ensamheten skänker honom
sitt sällskap
där inte ens ugglan ger mörkret liv,
i denna dödens dal.
Han tänker,alltså är han,
men han minns ingenting förutom
den tomhet som naglat honom fast till denna kulle.

Han låter filosofens spänningsfyllda ord,
antasta hans medvetande
och tillåter också smekningen
att beröra hans vivida sorger.
Strängarna spänns och han faller till sitt slut
över ända,
där han tar del av blomrikets sötaste honung.

Det sista han ser är sin öppnade hand,trevande efter sin lockelse till skuld.

TIDENS YNGLING

Den bistra skymningen
letar sig in i den stadgade dagern,
och spränger in sin kil mellan värmande moln
och dunklet bakom den vilande horisontens streck.

Kalla vindar tar sina armeer
under armen och häver sina värjor mot den döende solen,
som vacklar för stundande slag och sprider rosa gråt
till priset till en förlorad vän; sitt sista ljus ebbar ut under upseende från Aftonstjärnans eld.

Poetens hjärta
sjunker under den svala ytan där strömmarna återigen tar tag i hans hand,
och börjar resan
mellan sina själv.

Längre ner,
den här gången,
tar dom tu sig
och ser sig aldrig om igen.

Det absoluta och svåraste farväl
lämnade sitt ljus i mörkret,
inte ens den vagaste förnimmelse
sitter kvar som tecken på att någonting varit.

Med lyktan kring sin hals
med det vackraste emblem ingraverat,
ett minne från hans fars heder,
når dom sedan bottnen mellan sjögräsets valsande rörelser.

Här nere lämnades ljuset
för urminnets tider sedan;
skymningarnas moder över allt dött sken,
bara månens osinande krafter skaper svängrum för dom rörliga momentens nycklar.

Kölden är en överglänsande skapare
av sin egen natur,
och sen upplösas vågorna för människan;
en föräldralös,tidens yngling...

TALANDE RINGAR

Ringar,
över det stillaliggande vattnet
berättar,
om mannen och hans kamp mot livet.
Krigens våndor skär
hans väner i två separerade skikt,
och avleder barnets
smärtsamma tårar
genom sina iskalla kanaler mot glömselns skymmande rum.

Kärlekslöst,
förblindad av dom dyiga löften,
vänder han sig
inåt mot sin alena avgrund,
och intar sin sista vila.
Förlorad som han är
gentemot sig själv
och sin omgivnings plågor,är han inte redo att ta sitt språng ända ut.

Handen,
kramar hårt omkring brevet
som
han burit genom alla stormiga
och vinterbitna år,
kristalliserad ut av
lindringens falskspel och en förtappad tröst;
långsamt börjar han avta i sin proporsjonella insyn om sitt eget ödelagda öde.

Som,
han sedan söker
vill
han aldrig hitta sitt forna möte
med Gud och återigen
bli den lärjunge han ämnade att bli,
ty rädslan gröpat ut hans själ
till det flackande,
åderlåtna ljusglimma från sina brända hem.

Veken,
börjar tunnas och skuggorna
dansa
i salar i en annans hem.
När ringarna möter
den slybevuxna stranden,
dukar han ner sig
för den annalkande frågan,
som tyngt hans låga med regnets väta.

Strängt,
innan morgonens skådespel
interferer
nattens epilog,tar hans djävul
och greppar hans liv med sitt våld,
i ensamhet ligger han kvar
som en sörjande skapelse,
bortrövad sin heder för sig själv
och ser sig äntligen lämna sin kropp.
Alstrala smärtor slår följe på vägen ner bakom himmelens port,till lågornas skräckinjagande glöd...

FLYKT & VÄNTAN

Förenat med sympatier från drivornas borggårdar i hatets öknar,
vänder han sin toga mot vinden,och beger sig hän,i riktning bort.

Sandkornen gräver in sina små glasliknande bitar mellan hans tår,
och gräver in sina spetsar i hans kött.

Förblindade som ögonen är vid det här laget,
börjar han längta hem med allt större kraft och alltjämt en stigande begäran i sitt innersta kammare.

Grådiset och kvällen börjar omsluta den ensamma,
och fotspåren lämnas till ingen större nytta,där dom upplösas strax bakom hans bortvända rygg.

Blodet som rullar för vindarnas kast ovanpå sanddynerna,
lever sitt eget enkla liv -

Utan ansvar för sitt ursprungs hjälte,så som han uppslukas av den tätnande stormen,
och rullar sina egna vägar och med egna berättelser att berätta.

Vittnesmålen slungas ut i vindarna som plågar jorden med sandkornens makt,
och obönhörligt så förändras världen.

Det bortflugna blodet,som från sin härskare lämnat,
blir på ett sätt poetens gåva till gåtan;den sovande jättens åskor.

Vilandes genom tidernas rum ligger dom latenta och sjunger,
en långvarig väntan har börjat,där ädelstenarna kommer glimma med sitt guld
så länge tiderna räcker till.....

SPOLINGEN

Spolingen ser mot sin överhet med konstlad blick,
skulle han våga att ta till flykten under rådande tider?
Varthän skulle han i såfall
vända sin färd,
i ett land där dårskapen visar sina blodtörstiga käftar,tydligare än här...
Om någon frågade
kunde han sagt att han varit en frälse,
men inte gick det att fördela lögnen under nymånens dömande syner.
Nej,efter den första stigningen,
lade han ner sina vapen
och tog till orda mot sina världars tribun,
med en iver få kunde undvika att ha sig förunnat.

En skåra avtecknar sig i den väderbitna handflatan
och blottlägger rännilen av det friskaste blod.
Den första droppen spränger mark kring gräset,
när han åskar mot molnen
som illsträngt lagt sig lågt över hans huvud;
"Aldrig skall jag böja mig för dig en gång till,
ty döden ter sig mer välstädat och attraherande
än dina smutsiga och oljade lögner.
Ditt mod påminner om hyenans persona
och ditt land stinker av oheliga horors mens!"

I detta slungar han sin kappa mot den tilltagande vinden
och med protestliknande kliv
och med högt hållet huvud,
beger han sig ner mot den vilande fronten
för att väcka upp sina mannar.
Be dom vässa sina svärd,
avholstra sina spjut
och smörja giftet över eggen på sina långa knivar.
Ikväll börjar sedan striden
om en galen mans verk
och spolingen blir till den man som Gudarna utlovad genom drömmars intensiva drömmar.

Spolingen bestiger sin springare och sporrar djuret mot öppnandet av sitt livs krig.....

DET SISTA SPELET

Under tiden sprang den galna fram från sitt gömställe,
villt fäktande med sitt slitna svärd så rostflagorna ströddes fritt över stigen.

Benen bar honom knappt och för varje steg blev hans kropp långsammare
tills den helt enkelt gav upp.

Han kunde inte längre se sin moders gåva,
den som givit hans färg i denna slitna värld.

Sin syster,hon som dog under "det gamla slaget",nere vid dom fagra ängorna vid sjön,
talade inte längre till honom om natten.

Känslorna liknade numera den övergivnas sömnlösa plågor
än om drömlika påhälsningar i drömmen.

Ärren bar sina tydliga vittnesmål om en svår tid i hamnen.

Skorporna ritade variga räfflor i den bleka huden och sprickorna hade blivit stora till mängden:
tjugo tre raka rapp,som alla korsade varandra,som en oordnad karta till en bortkommen skatt.

Nu var det inte det. Det var ett smärtkammare,så illa tilltygat att en hel världsbild
rasade ihop och föll som krossat glass ner över en naken kropp och berövade människan sin kärlek.

Dom svidande,etsande minnen var det enaste som i dag låg kvar
och brann sin skrikande eld i hans nya värld.

Han föll tungt till marken och blev liggande stilla.

Det höga gräset kittlade omärkbart över hans axlar och över ryggslutet,
men tortyrens akter präglade honom så utbrett att registreringen aldrig ägde rum.

Bedövad lät han sömnen ramma hans slutna ögon
och seglen hissades i dödens vindar.

Aldrig skulle han behöva återuppleva lågans
tidlösa smärtor likt denna fasornas morgon.

Snart steg hans sista sol upp och skulle ge honom hans sista värme inför hädanefärden,
hem, dit han alltid velat komma....

FARS ARV

Vägvalen till trots
så bärer jag min fars arv i mitt skrin
av helgad kärlek till den tiden mina minnen tillåter mig
att vandra fritt.

Genom sagolika landskaper
mellan tidens skarpa sandkorn,
går färden
till det rummet där vi var tillsammans.

Den enhetliga kärnan
som utgjorde min grund,
stod du som bautan platserat
i mitt innersta väsen.

Mina stiger,som blev till vägar
som i sin tur vräkte ut sig till lederna,
härstammade alla utifrån dig
och ditt eviga ljus.

Jag sliter ännu i dag med din vrede
som flyter tjock i mina ådror,
men tiden har förvandlat om dina krafter
till den godtyckligas skimrande guld.

Vi är dom vi är tillsammans,
du och jag
och aldrig kommer jag
glömma ditt arv.

Du gav mig havet genom din mänskliga varelse
och i dom vidsträckta oceanerna
ser jag ditt mod och din charm
smila mot mig.

Stilla stunder delar vi i dagarna
som strålar på oss
där vi sitter på klippan tillsammans
och talar genom bruset.

Ensamheten du lämnade efter dig
blev så småningom,efter tunga slag,
min vän att följa mig och växa i mig
tills den i sin tur blev en egen arme med vapnen riktade mot livet.

Med ögonen mot den stora vägen,
ser jag idag hur mitt kall blivit skrivet;
med ditt och mitt blod står det intyget
att vi alla i kretsen är av samma natur,blott åtskillda av haven oss emella

LANDET SÖRGER

Den stora freden kom
och betvang mina vapen till ett halt.
Med blod som ej hunnit slutat rinna
från sina spillde liv
utan fortfarande dröp av dom tysta skriken,
vacklade jag slutkörd mot hyddans lockelse.
Väl där fann jag pallen och föll i djupaste sömnen, jag kan minnas.

Försjunken i mina rädslor
såg mina ögon byarna brinna
och folket slaktas för deras tros skuld,
under stridsrop boskapen jagas
utför klippornas kant och dödstörta ner i den virvlande oceanen.

Delaktighet skänkte jag mitt land
genom svärdets egg rispande det oskyldiga köttets ungdom,
då jag slogs mot min egen skräck,
ty aldrig vill jag ens veta av mera,
denna fasa jag gett min plikt.

Nu,när solen mörknar
och låter landet återigen bli kall,
breder sig stanken ut som ett täcke
knutet i ruttna och förmultade knuter,
likt en trålen som sveper djupet.

Jag tar mig speciellt till minnes,
spädbarnets otrösteliga gråt
då revs bort ur sin moders armar
då hon föll offer för våra vassa knivar.
Det sinande ekot från dets hjärtskärande skri,fråntagen sin mors trygga famn,
då det försvann likt kreaturen före honom,ner mot det svartaste av hav.

Mina oförtjänta och syrehaltiga tårar
försätter strax denna boning i lågors sken
utan att min vilja låter mig ta mig därifrån.
Röken regerar hejdlöst i min omgivning
och fyller mina lungor med bister vätska
som jag tillåter till fullo att besegra mitt liv.

Soldaten och hans illa använda besinning
är på väg
mot sin epoks avslut
och med hänsyn till sitt val av sida
öppnar han sig för sin djävuls avgrund.
Ögonen rullar en sista gång
innan den sista skymningen leder honom ur sitt ljus
och in i hans dolda mörker.....

DEN STOLTA NATIONEN

Här nere i graverna under kulors vinande,
tar jag återigen spjärn
för att bevara min psykiska hälsa.

Som små melodier visslar järnskrotet
förbi tätt intill mina öron,
en alltför kryddrik rätt som min sista måltid.

Mina vänners rop bäddar in mig i fasa
och i deras ögon lyser inte längre någon glädje
av den sorten vi delade nyss.

Vajande i mörkret framför mig
kan jag skymta min flagga
som inte längre fyller mitt hjärta med stolthet och känsla.

Varför vi lämnades här denna natt,
har glidit mig ur mina händer
i mitt tafatta försök att förstå en mening bakom frågan.

Den allt varmare skärselden har fått ett ansikte,
tandlösa leenden gapar hotfullt mot mig och mina kamrater,
en scen med ett spel, utanför sin akt,där vi alla bärer birollens gråa prakt.

Fråntagen min visdom sätts jag
in bakom linjerna för att rita nationens konst
med en mynning slickandes i natten.

Jag sjunger desperat för mig själv
att någongång få vakna i min käras armar,
och känna hennes ljuva doft av skinn mot min kind.

Spärrelden påminner mig och suddar ut min utopiska sång.
Närmare döden min vän,
ringer klockorna i fjärran....