Kolla in den här bloggen!

Kolla in den här bloggen!

Dröm i en regntung skog...

Hänförd av tidens regn
hänger kvistverket tungt och blött.
Droppens framfart nerför lövets grönska
är ett hejdlöst mirakel
och utanför det spår
som sätter stopp.

Den lättaste vind
från ett slutkört väder,
ger ett sista knuff över
kantens vika.
En sällsam tystnad borrar hål i luften
och i väg ger sig droppen hän.

In från väster
vrider sig betraktarens blick,
öppnar sig gör spegelns sista suck.
En gnistrande stråle sol
likt eld från en svunnen tid
gör att vi minns synen
som om den vore i går.

I fallets bana viker sig hinnan utöver
dom lagstadgade gränser
vi kallar normalt,
och filmen blir sedermera allt tydligare:
Där står du och där står jag,
dyblöta med synen riktad mot skyn.
Oskuldsfullt, åsidosatt av världen.

Fångad av tiden innesluten i nuet,
en frusen vy i en glasvärld
lever sig drömmen liksom fast,
ty den finns ju där för alla att se.
Nya solar pendlar i regnet
där blicken omsider tappar moment
och faktum bryter pakt med sin fantasi.

Bilden är borta och kärleken likaså.
En dröm i en regntung skog...

EN SPEGLING

Tidens mortel hamrar sönder visionen,
som sedan min barndoms bördor
malt min visdom till den slutna kretsen.
Med sårig själ har jag sedan vandrat långt,
utan medel att förbli den jag var ämnad att vara.
Jag kommer aldrig att leva ut intentionen.

Vägen slutade abrupt i korsets lutning,
där min familjs arv hängde snett
under regntunga moln.
Min fars blod och min mors dygd,
dröp salt över mina syskons mörker.
Sen dess har värken varit min egen yngling.

Det finns inga versrader att dela
mina plågors jämna stygn,
ty min gunstling har sedan min födelse aldrig flugit.
Sliten och med det tunga sinnet intakt
tar min skjöld bort vikten från minnets kadaver.
Dagen är sen länge svunnen,då mina ringar kändes hela.

DANSA MED EN DÖD

Man delar det man har,genom varianterna inom sig själv,
dom som flyter runt och henger sitt yttre
till den ständiga och ofrånkommliga rörelse
som inte är ämnat att låta sig rubbas.
Det är som en dröm mellan alla oss levande unikum,
där vi vandrar tillsammans mot ett ännu oskrivet slut
- eller vem vet,kanske en sorts början?
Efter dom eldintygande fragmenten och dess svävande attributer
blir vi aldrig som vi någonsinn tänkt oss.
Det ligger inte i våran bräckliga natur
att se oss själva i spegelns glans och betrakta våra liv genom våra ögon.
Hemligheterna bär ingen utdragen livslängd bakom psykets glaskupförsedda väggar,
där stålregnet faller från den gråa skyns vildsinta häng.

Där solarna sprider sitt värmande liv,
dalar krigarnas blod ner från spjutetspetsarnas järn,
och befläckar skinnets heliga vara.
En sprucken nagel river sönder ett barns tårförglömliga smärta
och springer sedan till sin mors grav för en bön.
Långt borta i den fjärran dal,
där livet sen länge
dånat bort i ett mulrande slag,
ligger faderns hjärta i mullten.
Lyngen sprider sina sporer och förser återigen denna värld
med en blomst och sprider vittnesmål om en bördig jord.
Till vilket pris,hörs barnastämman eka
genom dalarnas sockn,
på leting efter en hörsam boning...
Stilla gråt tar sin kropp i besittning,utanför portarnas vredeståliga slammer.

Sen knivarnas nätter tonat bort mellan det upplyftande ljuset
och dess vänner,
har stegen blivit lättare att utmäta.
Vinden kom i denna bittida timme,
med ett rop
från från min systers gravkulle,
där hon bad mig att lyssna till mitt minne.
Ta den fjäder som legat
vid min sängs gavel
genomliden mina gångna år och samlat damm från en okristlig
och nerbruten tid.
Genuppliva dets krafter och bekämpa
och skingra den nedstigande dimman,
och bryta mig ut ur löngnernas palats.
Ensammen tar stora steg i en okänd riktning,
dansandes med ekot från en död....

NATTENS MÖRKER I DUVAN

Den svarta natten
leker med själens ögon.
Min strupe snörer sig och jag hamnar
i ett trångmål utanför mina svävande landskap,
där blodets liv gått förgånget mellan ödesdigra dimstråk.
Genom knivarnas sång
föder det mörka hålet i mig,
en larv,en symbios till det gästspel
som väntar ut min natur.
Molnhimlen rullar djupt in över mina hem,
dom som varit,är och med all tydlig sannolikhet kommer att bli....
Sedan tryter svagheten ut,
ni, mina lemmar och gör stegen
så mycket tyngre att ta till.
Inte ens månljuset
ger mig längre kraft
att se den ärlighet som svävar i natten;
bakom kyrktornets pilspetsliknande pose`.
Dold bakom det urgamla trävirket
döljer sig
den rostsprängda klockan med sina demoner,
redo att sprida sitt stoft
över den sovande världen.
Endast stjärnorna vakar över oss,
över mig,
här jag släntrar oroligt och tyngd,
genom tysta gator,
i en tyst stad,
omfamnad av ett tyst ögonblick.....

I allt för långa år av sömnlöshet
har mina steg strövat runt i dammet
från sorgernas tempel,
och rivit sönder mina minnen av ett barn.
Sökandet efter ett hem
fortgår alltjämt
under skallgångens rasslande hjärtslag,
där jag endast med mitt eget sällskap
nås av en bön
från skuggan
som lett min färd åt väderkornens alla spetsar.
Genom längtansfulla tårar
och
in i smärtans skriande skrymselen,
vandrar jag
sakteligen kring en ring....
som en blind.

LINJÄRA VÄSEN

Klippan sprang rakt ut i det tomma intet.
Neranför
dök världen ut i den öppna oceanen,
där generationer fallit offer för dets vredefulla begär
över den lilla mannen och hans verk.

Sjöskummet klättrar med långa kliv
upp över bergets knaust och tecknar
sina stormiga initialer över grusvägen,
som slingrar sig runt den ingärdade delen av landet,
uppslukad av saltets fräna blekhet,till åskådning för den lilla människan.

Galna vindar i en tät natt och hennes vilda fantasier,
hela tiden med lockrop och löften
om ett paradis bakom ovetenhetens rand.
Brösten hägrar i den kalla skymfen
från syndens näste och våta,sliskiga drömmar vädrar vänskap i en knuten hand...

Långt efter sötman stiger värmen
in genom springan från en mäktig syn;
fallfruktens sega gärning.
Utmattat lämnas han kvar för att motta sin död
som sin vän,mellan piskande silverblänkande regn.

Ömma viskningar smeker hans kropp
och lämnar kvar den fråga
han kom för att ge;
lusten han sökte fick sitt sköte att svämma
över gränslandet till förståndets gråa läger.

Simmande mot dom linjära väsnen
som fruktar sin existence,
ser han sig öppnas i en bortglömd blommas krans;
kärleken ser ingen nåd genom blidgad glans...

MANNEN RÄDS INTE FRUKTAN

Mannen räds inte den fruktan
som bärer hans liv i sina ådror.
Floder av kvästade linjer från den galnas min,
den som sänks från sinnets dåraktiga leende,
ser sig inte längre förbigått
Solrosens svajande i den friskaste av briser,
slår lätt med sin stjälk
mot hans hals och lämnar
sitt avtryck i blomstoft på hans brinnande hy.

Så vacker ter sig den stränga morgonen,
att den vasker bort illgärningen
från skepnaden som stått pall
för världarnas undergång,genom den vaga sprickan om tiden.
Kyrkoklockan jämnar alla tvivlande tårar
med det daggfria gräset som,
ty det torra i drömmarna,
bärer sina kristaller i sina öppnade handflator,
och lämnar i mjukhet sina speglar för livet.

Ödmjukhetens strävan
vill aldrig vara förgäves
nära dom avlägsna brända märken efter den gångna förtid,
där själarna samlas kring altaret,
runt dom svunna i havets djup.
En resning tar sitt vårdade språk i akt
och sänder en inbjudan via makternas scen,
där vattenblanka synonymer
drar sig för att vistas framför ståtligt sken.

Ur soldatens,
sen länge stillaliggande bröst,
reser sig slingerväxten upp mot solen
som kallar på sitt barn
att komma hem till sin moder;
det käraste återseende som komponeras
i det flyktiga ljuset som faller inunder den skridande dagen.
Mannen räds inte fruktan som bärer hans liv i sina ådror....
...mannen räds inte fruktan som bärer hans liv i sina ådror....